Text och foto: Kicki Myrberg

Det är i början av juli, en dag med regn och dis i luften som jag hälsar på hos Jörgen Arvidsson och hans familj i Tormastorp. I detta hjärtat av Skåne på små vindlande vägar hittar jag fram till deras gård där jag möts av en hissnande vacker damm framför gården. Det visar sig att Jörgen älskar att fiska, så mjölkbonde han är. 2007 anla han dammen själv för att slippa åka iväg och fiska. Han har nu regnbågslax på ägorna och säger att han dragit upp exemplar på 4 kilo.

– Jag växte upp med mjölkkor och gården här köpte vi 1989. Idag har vi 30 mjölkkor och lika många ungdjur och 10 värmländska skogsfår, berättar Jörgen när vi sitter i boningshusets mysiga kök.
Vallhundar kom in i huset när han och dottern Sofie köpte en showkelpie efter vallande föräldrar.
– När vi inte kunde gå lydnad med henne för att hon var för aggressiv mot andra hundar blev hon en vallhund, säger Jörgen med ett leende.

Det skulle visa sig att den hunden blev Jörgens inkörsport till vad man kunde använda en vallhund till.
– Hon var riktigt duktig med kossorna, ingen tävlingshund alls men gjorde vad hon skulle, hämtade kossorna, men inget finlir.

Henne hade familjen i tolv år och sedan kom ju den dagen när ny hund skulle köpas in. Och det var inte helt lätt att bestämma sig, berättar Jörgen. Till slut föll valet på border collie för Jörgen var sugen på att utveckla vallandet och ville ha en hund som man kunde få lite finlir utav.
Jörgen letade länge och tyckte mest han fick höra om hundars tävlingsmeriter och det var han inte intresserad av, han ville ha en arbetande hund.
– Folk verkar ha blivit lite förblindade av det här med tävlingsmeriter.
Jörgen tror att det är viktigt att förstå att man köper inte ett färdigt paket, man måste lägga ned jobb och tid själv och det redan från första dagen man får hem hunden.

– Så såg vi en annons i ATL, där ägaren hade 50 amkor och 300 får. Bägge föräldrarna till valparna jobbade dagligen med djuren och hade godkänt vallhundsprov men tävlade inte.
Uppfödaren valde ut Razzel som nu är 2,5 år och henne är Jörgen väldigt nöjd med.
– Hon har alltid varit väldigt duktig, redan från starten. Man hörde mycket, gör inte och gör inte det, ta det lugnt, var försiktig. Men en sak som jag gjorde från starten och som jag har haft otroligt mycket nytta utav är att jag lärde henne “stanna” direkt. Här inne på golvet körde jag järnhårt med det och det funkade jättebra.
Här tillstår Jörgen att lite av idéerna kommer från frun Helena som har en kelpie som både är svensk lydnadschampion och godkänd vallhund. Jörgen har insett hur viktig lydnaden är.

När Razzel hade varit på gården tre veckor och knappt var tre månader stod Jörgen och fiskade i dammen när han i ögonvrån såg en liten krabat som tog sig in till tackorna. Hur ska detta gå hann han tänka. Men Razzel rundade tackorna i en fin båge och när Jörgen försiktigt närmade sig och visslade “stanna” till henne så la hon sig direkt.

Under den kommande vintern hade Jörgen med sig Razzel överallt. Han ville lära känna Razzel ordentligt och samtidigt ville han ge hunden chansen att lära känna djuren och stallmiljön. Till en början hade han henne i bur i stallet, vilket han ångrar idag, för i buren trivdes Razzel aldrig. Men hon följde med Jörgen på foderbordet och nosade på kossorna och kunde skälla till lite.
– Hon kände att hon stod över kossorna redan som liten.
När det sedan blev sommar var hon med ute.
– Hon gjorde inga riktiga hämt men förstod redan från början hur hon skulle jobba med djuren och hade väldigt fin balans och styrförmåga.

Dottern anmälde pappa Jörgen till nötkurs och det var med viss tvekan som ekipaget antogs, då Razzel bara var ett halvår. Men hon platsade helt klart och Jörgen fick snart höra: “Men Razzel, hon klarar ju allt”.
Jörgen är dock noga med att påpeka att han kanske tränar mindre än andra men han tycker att det är oerhört viktigt att man lägger ned tid på valpen och unghunden.
– Bra kontakt och lydnad på hunden måste man ha annars funkar det inte. Lydnaden ska vara 100 procent när de är små, det betyder allt när man sedan ska börja jobba med dom. Man måste vara benhårt konsekvent från början för då har man igen det i alla situationer med den vuxna hunden.

Ett exempel han ger är när Razzel var med i stallet som liten, då ville hon alltid “valla” räfsan när Jörgen räfsade gångarna. Han började då “blåsa ner henne”, som han säger, det vill säga blåste signal att hon skulle “stanna”.
– Och det tog hon varenda gång, hon låg helt blickstilla. Det kan verka nästan lite löjligt men jag är säker på att det har haft väldigt stor betydelse.

På frågan om varför man ska ha en vallhund så svarar Jörgen att djuren blir mycket lugnare och tamare. Dessutom minskar risken för skador, då man minimerar momenten att trängas med djuren.
– När djuren kommer till mig då är det lugnt, innan var det jag som jagade djuren. Gör de inte som dom ska, vet dom att då är hunden där direkt. En annan stor fördel är ju all tid man sparar. Hunden hämtar djuren på betena vid mjölkning. Hos oss går tjuren med och det är väldigt positivt, eftersom hunden nu gör jobbet som jag fick göra när han skulle flyttas av någon anledning.
Jörgen berättar om förr när han skulle hämta ungdjur ute på betena och fick hålla på veckovis med planering för vagnar och maskiner som skulle dit.
– Nu gör jag det själv när det passar mig, på en gång, utan någon vidare planering. Jag förstår inte folk som inte har vallhund, faktiskt, säger Jörgen med ett skratt.
Ska det bli riktigt bra i slutändan bör man ha ett hundintresse, tror Jörgen.
– Jag tycker det är viktigt att man är god vän med sin hund.

Tävlar gör Jörgen för att Razzel mår bra av att komma ut och valla andra djur.
– Här hemma är det ju samma djur och samma arbete ganska ofta. Både hon och jag mår bra av att träffa andra djur och människor.