Text och bild: Kicki Myrberg
Bo Emanuelsson och Susanne Johannesson har hittat ett samarbete som fler borde kunna inspireras av. Han saknar vallhund men har en massa får medan hon saknar egen gård och djur men har vallhundar. De har sedan 1998 ett lyckat samarbete som har blivit en förutsättning för bägge.

Denna januaridag började med strålande solsken men när vi träffas för en pratstund på Bosses gård har den nyckfulla skånevintern hunnit bli grå och vinden sveper in från havet. Inne i värmen bjuds jag på kaffe och hembakta kakor medan Bosse och Susanne berättar. Bo Emanuelsson bor här på uppväxtgården utanför Räng några kilometer från den sydskånska kusten. I familjen finns också Helen och barnen Erik, 14 år och Ulrika, 10 år.
– Jag fick min första tacka när jag var 10 år.  På åttiotalet hade jag cirka 30–40 tackor och när jag slutade med grisar 1999 ökade jag på fåren, så nu har jag 160 tackor med inriktning på vinterlamm. Men det hade inte gått utan Susanne och hennes hundar, säger Bosse.
Basen på gården är 100 hektar odlad mark med fåren som komplement. De betar 30 hektar naturbeten, i första hand strandbeten vid havet.
– De flesta betena ligger på mellan en halv till en mil iväg från gården så det kräver en viss planering om jag ska flytta hem djuren, säger Bosse.

Började 1998
1998 hjälpte Susanne en annan bonde i Gessie med hans får. När han sålde sina tackor till Bosse fick Susanne tips om att ringa Bosse. Fanns det någon möjlighet att få komma och valla på hans djur? Och det som startade i liten skala är nu ett omfattande samarbete.
Susanne bor i Ljunghusen cirka en mil från Bosse och så fort han behöver samla djuren av någon anledning ringer han en dag innan, och då bestämmer de en tid som passar.
Susanne har alltid haft drömmen om att kunna bo på en egen gård men har av sin dåliga rygg tvingats inse att hon inte skulle klara det.
– Jag har haft turen att kunna arrendera två strandängar i Ljunghusen, dit jag lånat lite av Bosses får. Det tar bara fem minuter dit och det gör ju att jag har stora möjligheter att träna och dessutom kan titta till fåren, berättar Susanne.

Tiden räcker inte för egen hund
Tanken på egen hund har Bosse haft.
– Det är klart att hade man ett brinnande hundintresse hade man kanske tagit sig tid. Men när det nu funkar så bra med Susanne och hennes hundar så finns det nog med arbetsuppgifter att fylla tiden med. Tiden räcker inte riktigt till.
– Jag har ju varit på Bosse om att han ska köpa hund men det har jag slutat med, för jag inser ju vilka fördelar det är för mig och mina hundar, säger Susanne och skrattar.
– Så länge Bosse inte skaffar hund får ju mina hundar jobba och det är jag väldigt tacksam för.
Susanne och hennes hundar hjälper till vid alla flyttningar på betena, vid avmaskning, avskiljning, klippning, och när fåren ska hem till gården. I höst var de också till stor hjälp när Bosses besättning skulle vaccineras mot blåtunga. Med hundarnas hjälp kunde 120 tackor vaccineras på litet drygt en timme.

Hade inte kunnat ha kvar hundarna
– När jag hade en mindre besättning så funkade det ju hjälpligt med spann och lite kompisar, men med den här storleken på besättning hade det inte funkat utan Susannes hundar, berättar Bosse.
– För mig är det helt avgörande att jag kan hjälpa Bosse. Mina hundar ställs inför alla praktiska moment en vallhund ska klara av och jag får stora möjligheter att träna. En förutsättning för att jag ska kunna tävla så mycket som jag gör, berättar Susanne.
Dessutom tillstår Susanne att hade hon inte haft den här möjligheten att jobba med sina hundar på Bosses får så hade hon inte kunnat ha kvar hundarna.
– En border collie ska jobba med djur, och kan man inte erbjuda den det ska man inte ha dem.
En poäng i sammanhanget är att det inte är pengar inblandade i  arrangemanget. Bosse och Susanne tycker inte det behövs då bägge får uppskattade fördelar av samarbetet.
Innan jag lämnar gården så har Susannes hundar fått göra nytta. En grupp med bagglamm har flyttats från grannens stall hem till Bosse.