Det var en otrolig chock när jag i söndags fick reda på att Larry Jones gått bort. Har varit och är fortfarande svårt att riktigt ta in, att förstå. Tankarna far omkring, till familjen, alla minnen, alla drabbade, sorgen, både logiska och ologiska tankar. Varför? Ursäkta men fuck cancer!
Kan inte riktigt fatta, jag hade ju precis sett bilder där han för bara 14 dagar sedan dömde VP hos Lottie. Visste inte att han var sjuk, hur kan det ens bli så här fel.

Larry har varit en stor del av denna klubb under de 30 år jag varit med, många har kommit och gått men Larry är den enda som varit aktiv under hela tiden. Han har genom åren för mig blivit synonymt med Skånes VK och SVaK. Vi är båda barn av 1952, envisa, lobbar hårt för våra åsikter, i omgångar varit ordföranden i Skånes VK, suttit som sammankallande i SVaKs TK, suttit i styrelsen för Skånes VK samtidigt, varit domare. Detta har gjort att vi genom åren haft en del kontroverser eller snarare livliga diskussioner när åsikterna gått isär. Men vi har aldrig varit ovänner, Larry kunde till skillnad från många andra skilja på sak och person. En stor människa med ett stort hjärta för alla.
Senast i våras hade vi diskussioner angående olika tolkningar, när det sedan visade sig att Larrys tolkning var fel gjorde han något som han egentligen inte behövt men visar på hans storhet. Han ringde upp mig och bad att få göra en pudel, erkände att han hade fel och frågade om jag var nöjd med en ursäkt. Självklart, det är inte många som har kurage nog att ens erkänna att man har fel.

Vi är många inom klubben som har mycket att tacka Larry för, han har alltid funnits där som ett stöd, alltid villig att hjälpa andra. Ibland haft sin egen väg men målet har ändå varit det samma, det bästa för medlemmarna och vallhundsklubben. När jag gick min första tävling ett ÖK 1986 var det Larry som dömde och vad jag förstått hans första domaruppdrag. När jag senare själv blev domare har jag många gånger lutat mig mot hans stöd och uppmuntran. Egentligen känner jag att han stöttat och hjälpt mig mer under alla år inom klubben än vad jag förtjänar. Att jag inte tillräckligt visat min uppskattning eller fick tid att tacka för allt.

Saknaden är enormt stor och kommer så att vara. Livet är skört och grymt ibland. Det jag aldrig riktigt fick sagt, ETT STORT TACK! För allt du gjort för mig, Skånes VK, dess medlemmar, SVaK, hela vallhundsvärlden. Du kommer för alltid att leva kvar i våra minnen.

/Peter Adbro

 

Till minnet av Larry Jones