Vallhunden

Människor har använt hundar till att vakta eller valla sina husdjur sedan urminnes tid.

Dessa första vallhundar var med all säkerhet ursprungligen jakthundar som utmärkt sig genom att vara utomordentligt samarbetsvilliga (ett mycket gott lynne) med en lågt utvecklad dödar instinkt (det vill säga hundarna nöjde sig med att samla in ett byte utan att döda det). Genom styrning av aveln har det genom åren blivit ett flertal vallhundsraser runt om i världen. De flesta raser, där dom fortfarande används som vallhund, har blivit specialister på ett visst område till exempel som vakthund eller drivande hund. I fråga om allsidighet finns dock bara två raser som har vunnit erkännande världen över.

Dessa två raser, Bordercollien och Kelpien, härstammar från i stort sett samma område, gränstrakterna mellan England och Skottland, men Kelpien som ras har fått sin tillblivelse i Australien medan Bordercolliens hemland förstås är England. I Sverige är det också dessa två raser som dominerar som arbetande vallhundar. Mest arbetar de med nöt och får, men också med renar, getter, gäss och till och med grisar.

De tids- och arbetsbesparingar en djurhållare kan vinna med en välfungerande vallhund är enorma när man utnyttjar hundens kapacitet till fullo. Minst 200 gånger om året kan man spara allt från en kvart till en timme genom att skicka ut hunden för att samla in korna och driva hem dem till ladugården. Hunden är all den extra arbetskraft man behöver när djuren ska flyttas (längs en väg, inne i ladugården, upp på en transport). Det spelar ingen roll om det är kor, kvigor, tackor eller om det är få eller många djur.

Den tid bonden lägger ned på att träna sin hund de första åren återvinns flera gånger om, de resterande 8-10 åren av hundens liv. Dessutom får man en arbetskamrat som ställer upp i tid och otid, som aldrig klagar över arbetsförhållandena och som helt enkelt kan det här med djuren. På köpet får man djur som är lugnare och lättare att hantera. Detta för att de lär sig väldigt snabbt att det är meningslöst att försöka fly när hunden är med.